Efter Stockholmsloppet, halvmaraton, hämta överdragskläder på Östermalms IP. Kan ha varit 1996, i så fall det år jag satte det personbästa, som fortfarande gäller, 1.22.53. Jag är så trött att jag drämmer höger stortå i den lilla låga sargen, som avgränsar löparbanan. Det gör ont så jag i stunden tappar andan. Men känslan blandas med alla andra; tröttheten och adrenalin, glädjen och euforin efter ett bra lopp. Skadan känns banal och lite pinsam. Löparskador är legitima. Bryta nyckelben efter vurpa på cykel likaså. Slå i stortån efter ett lopp? Nej, sånt söker man inte hjälp för ens. Tyckte jag då. Det var dumt.
Stortån blev väl svullen. Värkte antagligen en del på träningspassen. Men ganska snart var skadan läkt, faran över. Trodde jag. Svullnaden, benpålagringen ovanpå stortåleden, artrosen, stelheten, smärtan kommer successivt. Pyttelite i taget. Omärkligt små successiva försämringar. År efter år.
Det hade kanske gått tio år när jag sökte läkarhjälp första gången. Foten röntgades. Leden mellan stortå och fot konstaterades ha smärtsam artros. Minns inte om jag fick diagnosen hallux rigidus då. Kanske hade jag inte ens det då, inte tillräckligt rigid. Jag fick beskedet att det kan opereras, men efter operation upplevde en tredjedel en försämring, en tredjedel en förbättring och den sista tredjedelen ingen skillnad. Ganska lång tid för rehabilitering dessutom. På tok för dåliga odds för min smak. Hade inte särskilt stora problem med min tå. Molande värk i slutet på längre löppass och efter träningarna. Klart uthärdligt. Inte så att det begränsade mig eller hur mycket jag kunde träna.
Och så fortsatte det i ytterligare ett tiotal år. Små gradvisa försämringar. Men uthärdligt. Glädjen att springa så mycket större än smärtan i tån!
Jag misstänker att ett bra program med övningar i ett tidigt skede hade förhindrat eller åtminstone ytterligare försenat hallux rigidus. Mitt fel, borde tagit skadan på allvar. Gjort är gjort, eller snarare ogjort är ogjort. Inget att gräma sig för. Läste Rune Larsson för ett tag sedan, att en anledning att han kunnat springa ultra så länge och så bra är att han tagit alla skador på allvar. Ställt in träningspass, sökt hjälp när det behövts. Var smart, var som Rune, inte som jag.
Klockan är fem på morgonen. Sover dåligt med min klumpiga sko på en kudde. Men fortfarande lika förvånad att det inte gör särskilt ont.