Vet inte om jag har varit för oförsiktig, för lite sängliggandes i högläge eller tagit för lite smärtstillande, men nu gör tån klart ondare än alldeles efter operationen. Dels uppe på tån där det är ett sår som sytts, men också inne där det verkligen känns som skruvar som skaver. Det är inte outhärdligt, men jag oroar mig kanske lite för att det inte läker på ett bra sätt. Nästa koll är först om en dryg vecka, men jag ser utgår ifrån att det här är normalt. Hade trots allt väntat mig värre.
Månad: oktober 2018
Lite för mycket
Började jobba hemifrån igår. Har suttit lite för mycket. Har haft benet på en pall, men inte riktigt högläge. Har dessutom bara tagit smärtstillande en gång om dagen, på kvällen. Resultat; tån har känts en hel del. Plötsliga stick och hugg. Pirrande sockerdricka-känsla. Har ändå tagit det rätt lugnt. Det kan ju vara den ”blockad” läkaren lade som bedövning som nu börjar släppa. Anade att det gick lite för bra i början efter operationen. Går ner till att jobba halvtid och tar det lite lugnare, tror jag.
Städdag
Första lilla påfrestningen av tån. Allt känns oförskämt bra så här långt, men jag försöker vara försiktig. Städdagen i BRF utsåg jag mig till grillansvarig. Tog ut två stolar så jag kunde vila foten i någorlunda högläge. Under en intensiv tid då alla kom och var hungriga fick jag stå mycket, annars var det lugnt. Frös lite om foten, skulle dragit på en raggsocka. Tillbaka hemma ligger jag nu på en yogamatta med fötterna på en stol. Cyklar lite i luften. Har spänt mig för att inte belasta tån så jag har ont i vaden. Annars allt bra idag också.
Amsterdam marathon idag. Sprang det förra året (3.07.55). Trevlig helgresa med käraste! Ser fram emot en repris så småningom, kanske redan nästa år.
Hur det började
Efter Stockholmsloppet, halvmaraton, hämta överdragskläder på Östermalms IP. Kan ha varit 1996, i så fall det år jag satte det personbästa, som fortfarande gäller, 1.22.53. Jag är så trött att jag drämmer höger stortå i den lilla låga sargen, som avgränsar löparbanan. Det gör ont så jag i stunden tappar andan. Men känslan blandas med alla andra; tröttheten och adrenalin, glädjen och euforin efter ett bra lopp. Skadan känns banal och lite pinsam. Löparskador är legitima. Bryta nyckelben efter vurpa på cykel likaså. Slå i stortån efter ett lopp? Nej, sånt söker man inte hjälp för ens. Tyckte jag då. Det var dumt.
Stortån blev väl svullen. Värkte antagligen en del på träningspassen. Men ganska snart var skadan läkt, faran över. Trodde jag. Svullnaden, benpålagringen ovanpå stortåleden, artrosen, stelheten, smärtan kommer successivt. Pyttelite i taget. Omärkligt små successiva försämringar. År efter år.
Det hade kanske gått tio år när jag sökte läkarhjälp första gången. Foten röntgades. Leden mellan stortå och fot konstaterades ha smärtsam artros. Minns inte om jag fick diagnosen hallux rigidus då. Kanske hade jag inte ens det då, inte tillräckligt rigid. Jag fick beskedet att det kan opereras, men efter operation upplevde en tredjedel en försämring, en tredjedel en förbättring och den sista tredjedelen ingen skillnad. Ganska lång tid för rehabilitering dessutom. På tok för dåliga odds för min smak. Hade inte särskilt stora problem med min tå. Molande värk i slutet på längre löppass och efter träningarna. Klart uthärdligt. Inte så att det begränsade mig eller hur mycket jag kunde träna.
Och så fortsatte det i ytterligare ett tiotal år. Små gradvisa försämringar. Men uthärdligt. Glädjen att springa så mycket större än smärtan i tån!
Jag misstänker att ett bra program med övningar i ett tidigt skede hade förhindrat eller åtminstone ytterligare försenat hallux rigidus. Mitt fel, borde tagit skadan på allvar. Gjort är gjort, eller snarare ogjort är ogjort. Inget att gräma sig för. Läste Rune Larsson för ett tag sedan, att en anledning att han kunnat springa ultra så länge och så bra är att han tagit alla skador på allvar. Ställt in träningspass, sökt hjälp när det behövts. Var smart, var som Rune, inte som jag.
Klockan är fem på morgonen. Sover dåligt med min klumpiga sko på en kudde. Men fortfarande lika förvånad att det inte gör särskilt ont.
Tån ger sig tillkänna
Jag har börjat känna av tån. Det är inte mycket att tala om. Känns som en insekt rör sig inne i tån, obehagligt men inte smärtsamt. Några vassare stickningar. Har desto mer ont i magen och huvudet, antagligen alvedon, diklofenak och penicillin kombon jag tar 3 ggr om dan. Och ryggen värker av att ligga med foten i högläge. Hade definivt räknat med värre, så jag klagar inte.
Återbesök
Lägeskontroll två dagar efter operationen. Allt ser fint ut! Det fanns inget friskt brosk kvar i leden mellan stortån och foten. Hallux rigidus med helt stel led. Läkaren berättade att han forskat och publicerat kring bedövning och smärtlindring vid just denna typ av operation och hans rön används i hela världen. Det ligger en blockad av nerverna fortfarande. Den blockaden gör att jag knappt har ont fastän han kört i två skruvar rätt genom tån. Fantastiskt! Och själva operationen var också en bra upplevelse. Den gick fort. Jag lyssnade på Petra Månströms maratonpodden för att slippa höra otrevliga ljud.
Jag pratade med en kvinna i väntrummet, som stelopererade tån för en tid sedan på en annan klinik. Hon hade haft mycket ont hela vägen upp från tån till underbenet. Just nu tänker jag inte skriva var jag gjorde ingreppet, så att ni inte tror jag är ”köpt”, men nog känns det som att jag haft turen att komma till rätt ställe.
Just därför att jag inte känner den smärta, som ”egentligen” finns där, är det viktigt att jag inte belastar stortån. Jag har min specialsko, som hjälper mig med det. Det är ett rejält sår, som ska läka. Foten i högläge så mycket som möjligt. Inga promenader, gå så lite som möjligt, första två veckorna. Cykla i luften och vifta på foten och tårna är bra, men där går gränsen just nu.
Dagen efter
Välkommen!
Ett dygn sedan min stortå stelopererades. Jag börjar här. Men det är slutet som intresserar mig. Denna bloggs sista sida, resultatet. Om det vet jag inget nu.
Låt oss ha det klart från början; det finns oändligt många värre skador, sjukdomar, olyckor och operationer. Men genom hela denna blogg är det hallux rigidus, steloperation och vägen tillbaka till löpning som står i fokus. Framgångar och motgångar, tankar och erfarenheter. Sparsamt med fakta – jag är ingen expert och hoppas därför få hjälp med faktafel, som eventuellt smyger sig in.
Hur går det att springa efter steloperation av stortån? Självklart sökte jag genom nätet efter erfarenheter. Och jag hittade en del svar. Jag tar fasta på ”om jag bara vetat skulle jag gjort det här för tio år sedan”, ”fantastiskt, äntligen utan smärta”. Men många trådar lämnar ett tomrum. ”Jag har stelopererat min stortå. Läkaren säger att jag inte kommer kunna springa, men då känner hen inte mig.” Vad hände sedan? Jag har ännu inte läst ”Jag har satt personbästa på alla distanser efter min steloperation”. Jag tror inte den här bloggen slutar så heller. 51 år gammal hade det varit en rejäl utmaning även med en helt frisk tå. En del PB är 20 år gamla. Steloperationen har varit lyckad om jag slår ett personbästa. Ja, det får kanske bli mitt mest ambitiösa mål; ett personbästa på någon distans mellan 1000 meter och 100 km! Ett fullt tillräckligt mål, är att kunna springa regelbundet och obehindrat, njuta av det utan smärta. Det räcker mer än väl, vore underbart! Under alla omständigheter hoppas jag den ska inspirera och hjälpa andra att ta rätt beslut, vilket det nu är, och jobba för att komma tillbaka till träning och ett aktivt liv med eller utan hallux rigidus.
Jag väntar fortfarande på att det ska börja göra ont efter operationen. Det var ju ändå ett hyggligt ingrepp. De första timmarna tänkte jag att lokalbedövningen inte släppt ännu. Men nu, ett dygn senare, har den förstås släppt. Och jag har inte särskilt ont. Jag tar förvisso smärtstillande och är mestadels liggandes med foten i högläge. Men jag hade trott det skulle göra infernaliskt ont ett par dagar. Icke så. Känns ungefär som stortån värkte efter målgången på Hässelbyloppet för tre dagar sedan. Men visst, vad är väl en spik i foten, eller två?