Steloperation av stortå efter hallux rigidus
Nu har det gått åtta veckor, så foten ska vara helt läkt och klara att jag stödjer helt på tån. Firade med 4 km promenad på Yxlan. Ovant att gå helt vanligt, utan att behöva tänka på att avlasta stortån. Kändes fint! Lite ömt motstånd i uppförsbackar, men inget att klaga på.
Har cykelpendlat till jobbet ett antal gånger nu och det går också bra.
Idag, sex veckor efter operation, cyklade jag t.o.r. jobbet (2×14km). Så skönt att verkligen röra på mig!! Har köpt en ny enkel men rejäl pendelcykel med dubbdäck att ha vintertid. Den var som väntat ganska tungcyklad och kondisen är som bortblåst, men ändå så härligt att cykla. Cyklade med hälen på pedalen för att inte belasta tån. Det är fortfarande två veckor kvar tills läkaren gett klartecken att belasta tån helt. Blev lite frusen om just högerfoten, men annars allt bra.
En månad efter operationen gick jag till naprapaten. Hon tyckte att cykla på träningscykel borde funka om jag cyklar med hälen isf framfoten. Jag längtar efter att träna och bli svettig. Testade 2×10 min dagen därpå. Tog det väldigt försiktigt. Dessutom ett gäng rehabövningar, dels för foten, dels för det diskbråck jag fick i januari. Blev inte svettig, men skönt att göra något och skönt att foten klarade det utan problem.
Igår körde jag samma pass igen, men 2×11 min och så pass hårt att jag blev pytte lite svettig iaf. Fortfarande försiktig. Gick fint!
Tån ser bättre och bättre ut, som synes.
Blodcirkulation har fortsatt vara dålig. Naprapaten tror att svullnaden hindrar blodet. Så kan det nog vara även om det inte är så svullet. Tycker cirkulationen börjat bli lite bättre senaste tiden.
I förrigår (tre veckor efter operation) var jag hos läkaren, som opererade mig, och blev av med både förband och den otympliga (men för ändamålet ypperliga) skon. Jag har haft dålig blodcirkulation i tån i flera dagar och oroat mig lite att det skulle bero på operationen och kanske bli ett bestående problem, men läkaren meddelade att det berodde på det hårt virade förbandet. Allt ser bra ut, enligt honom, och jag får hålla med om att det ser bättre ut än jag trott. Han har sytt med kosmetiska stygn, som inte behöver tas bort. Det är krokiga svarta ärr, men väldigt små och tunna, så jag tror de kommer läka fint. Jag får duscha, men inte bada, foten. Smörja in så att huden inte blir torr. Förhållningsreglerna är annars ganska lika:
Jag har köpt ett par Reebok Floatride, som är som en socka och med snörning, som inte går så långt fram i tån. Får se hur det går med löpning så småningom, men att få på och av och knata lite grand går nu alldeles utmärkt.
Jag började jobba på kontoret igår, prick tre veckor efter operationen, men jag var ju bara sjukskriven i en vecka och har jobbat hemifrån i två veckor.
Känner mig optimistisk att det här ska bli bra!
Vet inte om jag har varit för oförsiktig, för lite sängliggandes i högläge eller tagit för lite smärtstillande, men nu gör tån klart ondare än alldeles efter operationen. Dels uppe på tån där det är ett sår som sytts, men också inne där det verkligen känns som skruvar som skaver. Det är inte outhärdligt, men jag oroar mig kanske lite för att det inte läker på ett bra sätt. Nästa koll är först om en dryg vecka, men jag ser utgår ifrån att det här är normalt. Hade trots allt väntat mig värre.
Började jobba hemifrån igår. Har suttit lite för mycket. Har haft benet på en pall, men inte riktigt högläge. Har dessutom bara tagit smärtstillande en gång om dagen, på kvällen. Resultat; tån har känts en hel del. Plötsliga stick och hugg. Pirrande sockerdricka-känsla. Har ändå tagit det rätt lugnt. Det kan ju vara den ”blockad” läkaren lade som bedövning som nu börjar släppa. Anade att det gick lite för bra i början efter operationen. Går ner till att jobba halvtid och tar det lite lugnare, tror jag.
Första lilla påfrestningen av tån. Allt känns oförskämt bra så här långt, men jag försöker vara försiktig. Städdagen i BRF utsåg jag mig till grillansvarig. Tog ut två stolar så jag kunde vila foten i någorlunda högläge. Under en intensiv tid då alla kom och var hungriga fick jag stå mycket, annars var det lugnt. Frös lite om foten, skulle dragit på en raggsocka. Tillbaka hemma ligger jag nu på en yogamatta med fötterna på en stol. Cyklar lite i luften. Har spänt mig för att inte belasta tån så jag har ont i vaden. Annars allt bra idag också.
Amsterdam marathon idag. Sprang det förra året (3.07.55). Trevlig helgresa med käraste! Ser fram emot en repris så småningom, kanske redan nästa år.
Efter Stockholmsloppet, halvmaraton, hämta överdragskläder på Östermalms IP. Kan ha varit 1996, i så fall det år jag satte det personbästa, som fortfarande gäller, 1.22.53. Jag är så trött att jag drämmer höger stortå i den lilla låga sargen, som avgränsar löparbanan. Det gör ont så jag i stunden tappar andan. Men känslan blandas med alla andra; tröttheten och adrenalin, glädjen och euforin efter ett bra lopp. Skadan känns banal och lite pinsam. Löparskador är legitima. Bryta nyckelben efter vurpa på cykel likaså. Slå i stortån efter ett lopp? Nej, sånt söker man inte hjälp för ens. Tyckte jag då. Det var dumt.
Stortån blev väl svullen. Värkte antagligen en del på träningspassen. Men ganska snart var skadan läkt, faran över. Trodde jag. Svullnaden, benpålagringen ovanpå stortåleden, artrosen, stelheten, smärtan kommer successivt. Pyttelite i taget. Omärkligt små successiva försämringar. År efter år.
Det hade kanske gått tio år när jag sökte läkarhjälp första gången. Foten röntgades. Leden mellan stortå och fot konstaterades ha smärtsam artros. Minns inte om jag fick diagnosen hallux rigidus då. Kanske hade jag inte ens det då, inte tillräckligt rigid. Jag fick beskedet att det kan opereras, men efter operation upplevde en tredjedel en försämring, en tredjedel en förbättring och den sista tredjedelen ingen skillnad. Ganska lång tid för rehabilitering dessutom. På tok för dåliga odds för min smak. Hade inte särskilt stora problem med min tå. Molande värk i slutet på längre löppass och efter träningarna. Klart uthärdligt. Inte så att det begränsade mig eller hur mycket jag kunde träna.
Och så fortsatte det i ytterligare ett tiotal år. Små gradvisa försämringar. Men uthärdligt. Glädjen att springa så mycket större än smärtan i tån!
Jag misstänker att ett bra program med övningar i ett tidigt skede hade förhindrat eller åtminstone ytterligare försenat hallux rigidus. Mitt fel, borde tagit skadan på allvar. Gjort är gjort, eller snarare ogjort är ogjort. Inget att gräma sig för. Läste Rune Larsson för ett tag sedan, att en anledning att han kunnat springa ultra så länge och så bra är att han tagit alla skador på allvar. Ställt in träningspass, sökt hjälp när det behövts. Var smart, var som Rune, inte som jag.
Klockan är fem på morgonen. Sover dåligt med min klumpiga sko på en kudde. Men fortfarande lika förvånad att det inte gör särskilt ont.
Jag har börjat känna av tån. Det är inte mycket att tala om. Känns som en insekt rör sig inne i tån, obehagligt men inte smärtsamt. Några vassare stickningar. Har desto mer ont i magen och huvudet, antagligen alvedon, diklofenak och penicillin kombon jag tar 3 ggr om dan. Och ryggen värker av att ligga med foten i högläge. Hade definivt räknat med värre, så jag klagar inte.
Lägeskontroll två dagar efter operationen. Allt ser fint ut! Det fanns inget friskt brosk kvar i leden mellan stortån och foten. Hallux rigidus med helt stel led. Läkaren berättade att han forskat och publicerat kring bedövning och smärtlindring vid just denna typ av operation och hans rön används i hela världen. Det ligger en blockad av nerverna fortfarande. Den blockaden gör att jag knappt har ont fastän han kört i två skruvar rätt genom tån. Fantastiskt! Och själva operationen var också en bra upplevelse. Den gick fort. Jag lyssnade på Petra Månströms maratonpodden för att slippa höra otrevliga ljud.
Jag pratade med en kvinna i väntrummet, som stelopererade tån för en tid sedan på en annan klinik. Hon hade haft mycket ont hela vägen upp från tån till underbenet. Just nu tänker jag inte skriva var jag gjorde ingreppet, så att ni inte tror jag är ”köpt”, men nog känns det som att jag haft turen att komma till rätt ställe.
Just därför att jag inte känner den smärta, som ”egentligen” finns där, är det viktigt att jag inte belastar stortån. Jag har min specialsko, som hjälper mig med det. Det är ett rejält sår, som ska läka. Foten i högläge så mycket som möjligt. Inga promenader, gå så lite som möjligt, första två veckorna. Cykla i luften och vifta på foten och tårna är bra, men där går gränsen just nu.